Hidy

Jag är bortskämd. Jag förstår det. Så sjukt bortskämd. Jag blir så arg och ledsen när jag inte får det jag vill ha. Så avundsjuk när någon annan får det. Jag tror att  det har mycket att göra med att jag fick så mycket uppmärksamhet som liten. Jag levde ensam med mina föräldrar ganska länge innan min syster föddes. Jag har blivit präglad att tro att jag är bäst och vackrast i hela världen. Jag vet ju att det inte är så men undermedvetet så handlar jag och känner därefter. Jag växte upp i en förort där jag var det enda blonda barnet. Uppmärksamhet var vardag. Jag har aldrig behövt ta plats, jag har fått den och funnit mig i det, tyckt om det.

Det flöt på i flera år. "Världen var min". Jag fick ALLT. Nu talar jag inte bara om materiella saker. Jag förstår nu hur lyckosam jag var. Samtidigt fick jag aldrig de erfarenheter som de flesta andra. Jag kunde senare inte förstå dem. Jag förstod inte motgång, jag förstår det fortfarande inte. Jag KAN inte förstå varför jag inte får något. Jag kan inse men inte förstå. Sen slutade det flyta. Snacka om ett slag i ansiktet. 

Jag tror att eftersom jag aldrig har behövt hantera motgång så vet jag inte hur man gör idag. Jag blåser upp allt. Det blir mycket värre för mig än det kanske blir för andra. Kanske inte. Jag kan inte hantera det på ett bra sätt. Jag blir avundsjuk på andra som kan komma över saker så fort medan jag bara går och vältrar mig i dåliga minnen, när jag verkligen försöker. Försöker komma över. Försöker glömma. Försöker att inte tänka och slå iväg alla bilder i huvudet. 

Man ska inte jantelaga. Alla människor är unika, men ändå precis likadana! Jag tror någonstans, hoppas att vi är likdana. Jag kan inte hjälpa att känna mig speciell, sen tänkter jag att alla människor säkert tänker så. Eller inte. Vilket får mig att må dåligt över att jag är så sjukt egoistisk. Ändå ifrågasätter jag mig själv hela tiden. Jag kan inte ta en komplimang. Jag vrider på den och försöker hitta ett kryphål. Förstår inte den här människan att jag inte är bra? Sedan när den uppenbarligen har insett det så förstår jag inte hur den inte kan se hur bra jag faktiskt är. Det är så självdestruktivt. 

Jag klarar inte av att vara en statist i någons liv och speciellt inte mitt eget. Jag måste alltid stå i centrum, även om det inte alltid tycks så, så är det vad jag verkligen vill. Och när jag är där... mår jag illa över mig själv. För det är inte jag. Men i likhet med en drog mår man så bra en kort stund och så dåligt sedan. Jag måste lära mig, jag måste lära mig, jag måste lära mig.