Medhåll?
Tankegångar
När vi tycktes vara på den säkra sidan lyfte ett stort mörker från mitt sinne; världen tycktes mig frisk och underbar, grön och uppfriskande, alldeles ny. Jag gav mig ut på många långa ensliga vandringar ner till Battenkill River. Jag var speciellt förtjust i att gå till den lilla lanthandeln i North Hampden (vars urgamla innehavare, mor och son, på femtiotalet påstods ha stått förebild för en berömd skräckhistoria som ofta dök upp i diverse antologier), köpa en flaska vin, gå ner till stranden och tömma den, och sedan vandra omkring berusad under återstoden av dessa strålande, gyllene, underbart ljusa eftermiddagar; ett stort slöseri med tid, javisst. Jag hade halkat efter; jag hade uppsatser att skriva och tentorna tornade upp sig vid horisonten, men jag var ung, gräset var grönt, luften genljöd av binas surr, jag hade undsluppit dödens käftar och kommit tillbaka till solen och luften. Nu var jag fri, och mitt liv, som jag trott hade gått förlorat, låg nu framför mig, obeskrivligt dyrbat och ljuvt.
Ur Den Hemliga Historien av Donna Tartt
Jag hade undsluppit dödens käftar - förstår du?
I am a mf
Vilken sugig jävla vecka det här blir. Eller egentligen är den ganska bra... mycket att se fram mot men... den borde ha kommit för ett par månader sen kanske?
Har tittat på tonårsfilm nu ensam, för mig själv och utan någon annan. Alltid när jag gör det så spritter det i mig av gamla känslor som jag vill få utlopp för. Känslan av att vilja rebella. Provocera. Vara så där bekymmerslöst omogen. Men nej...
Så många kvinnor som jag spelat men aldrig gjort det bra
Jag har tentaångest. Jag har ångest över mitt sociala liv. Jag har ångest över det ansvar jag måste ta. Och ändå... känner jag mig så lugn just i denna stund. För första gången på länge skymtar jag bakom träden den stig jag vek av ifrån för ett tag sedan för att vältra mig i frågor som ingen människa ska behöva svara på.
Drar en suck av lättnad och lutar mig tillbaka.
Två ord
"Se på mig"
Det flöt på i flera år. "Världen var min". Jag fick ALLT. Nu talar jag inte bara om materiella saker. Jag förstår nu hur lyckosam jag var. Samtidigt fick jag aldrig de erfarenheter som de flesta andra. Jag kunde senare inte förstå dem. Jag förstod inte motgång, jag förstår det fortfarande inte. Jag KAN inte förstå varför jag inte får något. Jag kan inse men inte förstå. Sen slutade det flyta. Snacka om ett slag i ansiktet.
Jag tror att eftersom jag aldrig har behövt hantera motgång så vet jag inte hur man gör idag. Jag blåser upp allt. Det blir mycket värre för mig än det kanske blir för andra. Kanske inte. Jag kan inte hantera det på ett bra sätt. Jag blir avundsjuk på andra som kan komma över saker så fort medan jag bara går och vältrar mig i dåliga minnen, när jag verkligen försöker. Försöker komma över. Försöker glömma. Försöker att inte tänka och slå iväg alla bilder i huvudet.
Man ska inte jantelaga. Alla människor är unika, men ändå precis likadana! Jag tror någonstans, hoppas att vi är likdana. Jag kan inte hjälpa att känna mig speciell, sen tänkter jag att alla människor säkert tänker så. Eller inte. Vilket får mig att må dåligt över att jag är så sjukt egoistisk. Ändå ifrågasätter jag mig själv hela tiden. Jag kan inte ta en komplimang. Jag vrider på den och försöker hitta ett kryphål. Förstår inte den här människan att jag inte är bra? Sedan när den uppenbarligen har insett det så förstår jag inte hur den inte kan se hur bra jag faktiskt är. Det är så självdestruktivt.
Jag klarar inte av att vara en statist i någons liv och speciellt inte mitt eget. Jag måste alltid stå i centrum, även om det inte alltid tycks så, så är det vad jag verkligen vill. Och när jag är där... mår jag illa över mig själv. För det är inte jag. Men i likhet med en drog mår man så bra en kort stund och så dåligt sedan. Jag måste lära mig, jag måste lära mig, jag måste lära mig.
Krångel
1. Vill inte vara ihop - kan inte vara ihop = Inte ihop
2. Vill inte - kan = Inte ihop
3. Vill - kan inte = Inte ihop
4. Vill vara ihop - kan vara ihop = Ihop!
Hur jävla svårt kan det vara egentligen? Var glada att någon ens vill ha er!
En illa formulerad tanke
Katt
Teorier
Den ultimata kärleken kanske är lesbisk kärlek? Hahaha, mina tankegångar spårar ur lite här.
I kissed your lips and I tasted blood
Beneath the sheets of paper lies my truth
Jag får ångest över allt jag aldrig kommer kunna göra. Man lever bara en gång, ska man inte verkligen, VERKLIGEN leva då? När är man som mest levande? Vad ger en mest? Återkommer ständigt till samma sak. Det som i slutändan gör en mest lycklig är andra människor som får en att må bra och som man vill ska vara lyckliga. Villkorslös kärlek. Pengar kommer inte att betyda något!
Ärlighet måste väl ändå vara i längden? Då kanske jag ska vara ärlig. Känner att jag försöker, men ibland blir det så svårt. Det finns så mycket som är känsligt. Så så så mycket. Känslor är känsliga helt enkelt! Jag känner att jag verkligen inte gör mig förstådd här på något sätt, men djupa tankar är svåra att sätta på pränt. Hur beskriver man en känsla eller sätter ord på sådant som man inte vet vad det innebär?
Jag vill resa.
Måla.
Sjunga.
Dansa.
Älska.
Beskåda.
Springa.
Dricka vin.
Andas in varm luft med doft av nybakat bröd och syrén.
Chansa.
Träffa främlingar.
Se vart vägen tar mig.
Ge mig hän.
Jag har aldrig gett mig hän. För vissa kanske det verkar som så. Men det har jag aldrig.
Jackpot
Jag har inte pluggat något alls i den här nya kursen! Jag har inte varit i skolan överhuvudtaget. Det här suger och jag känner inte igen mig själv. Tror att det beror på att jag inte vet vad jag vill. Med mitt liv, mitt boende och mitt kärleksliv(!).
Jag ska definitivt hoppa av jursitlinjen. Det är inget för mig. Älskar miljön, universitetet och framför allt alla nya vänner och alla andra människor! De har fått mig att må bra på så många sätt, men jag trivs inte med studierna. Det finns ingenting som intresserar mig, som driver mig, som jag känner att jag brinner för. Jag vill inte plugga och jag gör det inte heller. Jag har varit klassen slacker(som mot alla odds fick högsta betyg på tentan. Finns det nåt mer irriterande än en person som inte gör ett skit och som det ändå går bra för? I think not! Folk är säkert sjukt irriterade på mig).
Igår fick jag ett mejl: Jag är uttagen att få komma på intervju för läkarlinjen i Umeå! Vilken möjlighet! Men tänk att bo sex jävla år i den hålan :P. Men det är en chans för mig att skapa ett annat liv för mig själv. En chans som jag måste ta om jag får den. Annars får det nog bli Kth :). Det är jag väldigt sugen på.
Ska för övrigt flytta. Var vet jag inte. Vet inte om jag ska flytta med min familj eller bort från hela skiten. Vill vara ensam! Jag kan klara mig själv. Behöver bara få en möjlighet att visa att jag kan det!
Orkar absolut inte dra allt som har hänt i bloggen. Kommer inte göra det men ska förhoppningsvis skriva lite fler tänkvärda inlägg inom kort.
Bonne nuit!
Adjö :)
Nås på telefon gör jag alltid(okej oftast då).
Au revoir!
Silent night
Dive into moss
I hope that my sanity covers the cost
To remove the stain of my love
Paper mache
Come all ye reborn
Blow off my horn
I'm driving real hard
This is love, this is porn
I remember - Damien Rice
Jag får panik! Känner mig så totalt okreativ. Längtar så otroligt mycket till imorgon när jag ska få vara med Linnéa! Tro hopp och kärlek... eller nåt :P.
2 slutsatser
... förrän man kan känna igen dennes handstil.
En mäniska är en tråkig människa...
... om den bara tar ett tuggummi taget.
2008
För precis ett år sedan skrev jag långt och jag skrev med hjärta. Det gör jag inte riktigt längre. En del av den jag var då har gått förlorad under året som har gått. Kanske en väldigt bra del. En del som jag kommer att sakna. En del som jag hoppas att någon gång kunna hitta igen. Om jag hade läst dessa ord skrivna av någon annan skulle jag bara ha skrattat. Men jag kan inte skratta bort det här och jag överdriver inte(även om jag blev "Klassens drama-queen"). 2008 är kanske det året då jag har växt som mest men även krympt. Jag har många gånger fått lära mig saker den hårda vägen men kanske är det inte förrän nu som allt har börjat sjunka in. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag är inte samma person. Må det vara bra eller dåligt. Jag vet inte, förut ifrågasatte jag det inte på samma sätt. Alltid har jag sörjt de som har förlorat sitt inre barn och nu känner jag hur mitt eget tar sina sista flämtande andetag. Finns det något sätt att stoppa utvecklingen? Går det med ren viljestyrka? Jag hoppas så innerligt. Samtidigt känns det så skönt att det självförtroendet som man har framför spegeln börjar lysa igenom i vardagen. Att ha modet att göra sådant man inte har gjort förut, inte vet något om, måste göra, känner sig otillräcklig inför. Känslan av att ha misslyckats men ändå inse att man ändå vågade försöka. Att man kastade sig utan fallskärm för att man trodde på det. Om något så borde väl det få en att växa som människa. Snart är man vuxen.
Plus
- Erfarenheter
- Nytt umgänge
- Individualitet
- Självförtroende
- Insikt
- På väg mot något nytt
- Sanna vänner
Minus
- Avsaknad av kreativitet
- Psykisk misshandel av mig själv och andra
- Har blivit tråkigare
- Depressioner
- Egoism
2009 ska jag...
... Vara glad igen. För jag vet att det finns där.
... Försöka få folk att förstå hur mycket de betyder för mig.
... Vattna mina passioner
... Lugna ner mig.
Huh?!?
Moi moi
Citat
'Johan säger:
jag har ju inga vänner!
'Johan säger:
vilken sexism!