Hidy

Det är svårt att lära sig att gå när man blir sparkad på. Mitt mål är att en dag kunna springa utan kryckor. Det finns så mycket som kan sägas men inte borde sägas och därför inte heller ska sägas.

Jag behöver att någon håller mitt glashjärta med händer av dun och tassar på tå för att inte tappa det. Ändå läggs hjärtat ständigt i stålhänder vars ägare gång på gång förlägger det.

Och jag överdriver, det vet jag, men det är mitt enda försvar. Jag kan inte göra annat. Vill inte springa med mina känslor utanpå mina kläder. Bättre att förtränga i sällskap och vältra sig i ensamhet.

Jag vet också att det alla säger är sant, men det är svårt att ta till sig när öronen inte vill lyssna. När resten av kroppen är avstängd och det enda man känner är smärtan i bröstet som vrider sina klor om hjärtat, klämmer till och vägrar släppa taget.

Det finns sådant som är så himla mycket viktigare men på något vis vägrar hjärnan förstå det och ska haka upp sig på annat. Om man kunde tänka med kroppen så kanske inte hjärnan skulle lida.

Man känner sig smutsig på något sätt. Hur mycket man än tvättar så försvinner det inte. Skiten sitter på insidan. Men om man forstätter skrubba så kommer det släppa efter ett tag, det gör det altid. Under duschens strålar vet man inte vad som är vatten och vad som är tårar.