Hidy

Mår inte så bra idag. Allergireaktion och ettt dampande ben.

Jag fryser. Jag är trött. Jag vill inte skriva någon kursutvärdering som namnet till trots inte kommer innehålla nåt av värde. Jag vill skriva på min novell. Men neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej...

Har dålig hälsa också. Måste göra något åt det.

Bajs... 

Har suttit i en timme nu med den här äckliga bloggen och försökt ladda upp en bild utan att lyckas. Det är inget fel på bilden men bloggen dampar som fan. Åååååååååååh blir så arg. Det är inte en viktig bild heller men nu har det blivit en grej av det hela. Nu måste jag ju få upp den efter att ha kämpat så länge.

Snyft.

Fortfarande sjukt trött. Har inte haft mycket att äta idag heller. Vad gör jag med mig själv? Finns bara ett ställe där jag kan må bra nu. I en famn som sakta(för sakta) närmar sig mig. Tick tock...

Nu pallar jag inte mer. Tänker hoppa in i duschen nu och göra mig i ordning efter att INTE HA SOVIT NÅGONTING i natt. Man kanske vänjer sig vid ett visst sätt att sova på.

Hittade en jättegammal och suddig bild. Kände att jag verkligen saknar det långa håret. Ok, det var jobbigt med alla tovor och söndagarnas strävhet men när det var fint så var det banne mig fint!



                


Nu sitter jag här och ser ut som Kalles(Karls) kaviar istället. Snyft.

Jag har aldrig känt mig så här sårad, oförrättad och frustrerad. Vill verkligen att situationen ska vara annorlunda men det finns uppenarligen ingenting som jag kan göra för att ändra på saker och ting. Det smärtar mig något enormt att vara så här rädd över att förlora något fint.

Jag tror att jag aldrig har varit argare på någon människa i hela mitt liv. Hur kan man vara så jävla svinig? Är sjukt besviken. Jag behöver inte det här just nu. Ännu en anledning för mig att göra det jag ska göra med mig själv.

Jag håller på och städar min garderob. Det är svårt för att den är alldeles för liten! Bestämde mig för att räkna mina tröjor och linnen för att kunna förstå hur saker inte kan få plats. Vet ju redan att jag har ett 30-tal klänningar som tar upp mycket plats, den översta hyllan är fullproppad med hattar, mössor och sjalar(som tur är har jag alla mina solglasögon på annat ställe). Antal tröjor: 71 st! Och då har jag inte räknat tjocktröjor och koftor eller det som ligger i tvättkorgen. Hur kunde det gå så här illa? Jag behöver hjälp!


Varför går det inte att ladda upp bilder på den här jävla bloggen?!?! Blir så sjukt förbannad. Har försökt ett bra jävla tag nu!

Något av det vidrigaste jag vet är människor som ska vara så jävla pretto hela tiden. Som dissar andra för att de är för mainstream, för att de handlar på JC, lyssnar på Britney, kollar på melodifestivalen, försöker få bra betyg i skolan och anstränger sig för att vara trevliga. Visa respekt om ni vill ha den säger jag! Och bland det mest mainstreama jag vet är Coldplay. Men de är jävligt bra för det.  

Det är svårt att lära sig att gå när man blir sparkad på. Mitt mål är att en dag kunna springa utan kryckor. Det finns så mycket som kan sägas men inte borde sägas och därför inte heller ska sägas.

Jag behöver att någon håller mitt glashjärta med händer av dun och tassar på tå för att inte tappa det. Ändå läggs hjärtat ständigt i stålhänder vars ägare gång på gång förlägger det.

Och jag överdriver, det vet jag, men det är mitt enda försvar. Jag kan inte göra annat. Vill inte springa med mina känslor utanpå mina kläder. Bättre att förtränga i sällskap och vältra sig i ensamhet.

Jag vet också att det alla säger är sant, men det är svårt att ta till sig när öronen inte vill lyssna. När resten av kroppen är avstängd och det enda man känner är smärtan i bröstet som vrider sina klor om hjärtat, klämmer till och vägrar släppa taget.

Det finns sådant som är så himla mycket viktigare men på något vis vägrar hjärnan förstå det och ska haka upp sig på annat. Om man kunde tänka med kroppen så kanske inte hjärnan skulle lida.

Man känner sig smutsig på något sätt. Hur mycket man än tvättar så försvinner det inte. Skiten sitter på insidan. Men om man forstätter skrubba så kommer det släppa efter ett tag, det gör det altid. Under duschens strålar vet man inte vad som är vatten och vad som är tårar.  

Jag är för i helvete ensamast i hela världen! Eller nej... jag har sällskap... av mig själv. Och tro mig; det finns inget värre.

Då gick livet på något knasigt sätt utför igen. Eller inte? Jag vet inte. Ilband så faller man bara nedåt och nästan kvävs. Ändå kan man på något vis leva så. Man kvävs men dör aldrig. Kanske är det som cancer. Rädda mig... rädda mig.

                   

Ja, sidan ser ut som skit. Jag testade lite färger och nu har jag inte tid att ändra. Får göra det en annan dag...

Jag hatar att jobba! Det är det värsta jag vet. Det förstör mitt liv(okej pengarna är en liten vattendroppe på savannen). Känns inte så kul att blogga när man bara kan blogga om en sak.

Snälla, rädda mig!

              

I varje film, bok och pjäs så finns det alltid en karaktär som den som skrev boken/filmen/pjäsen inte villl att man ska tycka om; rivalen. När det är en tjej som har huvudrollen så har den ofta en kvinnlig rival. En annan tjej som kanske är kär i samma kille, är populär och otrevlig eller besatt och paranoid. Hon är tjejen som inte förtjänar att få det lika bra som huvudpersonen, som det ändå alltid ordnar sig för i slutet. Hjältinnan får killen, kirrar karriären och puttar ner rivalen i en lerpöl.  

Jag är rivalen. Detta inte enbart baserat på att allt skiter sig för mig hela tiden. Det känns som om jag missar något som alla andra upplever. Det jag vill gör andra olyckliga, vilket gör mig till den onda. Dessutom möter jag inte ofta folk som jag upplever som rivaler, eller... jag gör det men historien har alltid slutat till deras fördel. Sådant gör mig avundsjuk vilket får mig att känna mig ännu mer som rivalen.

Jag vet att livet inte är en saga men borde inte alla människor någon gång få känna att något bra händer dem för att de förtjänar det? Mitt liv känns som en film som utspelar sig från ett perspektiv. Har ni tänkt på hur hemskt det måste kännas för den tjejen som också var kär i den där killen när hon får höra att han hatar henne och sedan går iväg med den söta tjejen som hon upplevt som sitt största hot? Rivalen står ensam kvar i regnet, förudmjukad och knäckt, hennes önskan att bli älskad lika stark som någon annans. Men publiken får inte se det. Får inte höra Rivalens hjärta fladdra då drömprinsen går förbi, får inte se henne gråta över sin dagbok, får inte veta hur hennes hopp tänds varje gång han talar med henne, hur det krossas varje gång bevisen slängs i hennes ansikte. Någonstans så inser hon att han gillar den andra tjejen, det är bara så svårt att erkänna. Och trots att hon har fått lida så mycket går någon annan hem med priset.