Hidy

I varje film, bok och pjäs så finns det alltid en karaktär som den som skrev boken/filmen/pjäsen inte villl att man ska tycka om; rivalen. När det är en tjej som har huvudrollen så har den ofta en kvinnlig rival. En annan tjej som kanske är kär i samma kille, är populär och otrevlig eller besatt och paranoid. Hon är tjejen som inte förtjänar att få det lika bra som huvudpersonen, som det ändå alltid ordnar sig för i slutet. Hjältinnan får killen, kirrar karriären och puttar ner rivalen i en lerpöl.  

Jag är rivalen. Detta inte enbart baserat på att allt skiter sig för mig hela tiden. Det känns som om jag missar något som alla andra upplever. Det jag vill gör andra olyckliga, vilket gör mig till den onda. Dessutom möter jag inte ofta folk som jag upplever som rivaler, eller... jag gör det men historien har alltid slutat till deras fördel. Sådant gör mig avundsjuk vilket får mig att känna mig ännu mer som rivalen.

Jag vet att livet inte är en saga men borde inte alla människor någon gång få känna att något bra händer dem för att de förtjänar det? Mitt liv känns som en film som utspelar sig från ett perspektiv. Har ni tänkt på hur hemskt det måste kännas för den tjejen som också var kär i den där killen när hon får höra att han hatar henne och sedan går iväg med den söta tjejen som hon upplevt som sitt största hot? Rivalen står ensam kvar i regnet, förudmjukad och knäckt, hennes önskan att bli älskad lika stark som någon annans. Men publiken får inte se det. Får inte höra Rivalens hjärta fladdra då drömprinsen går förbi, får inte se henne gråta över sin dagbok, får inte veta hur hennes hopp tänds varje gång han talar med henne, hur det krossas varje gång bevisen slängs i hennes ansikte. Någonstans så inser hon att han gillar den andra tjejen, det är bara så svårt att erkänna. Och trots att hon har fått lida så mycket går någon annan hem med priset.