Hidy

Det jag tycker bäst om med mig själv är att jag vet vem jag själv är och inte låter någon annan ändra på mig. Har allt för många gånger fått lida av andra människors åsikt om mig för att bry mig längre. Så otroligt glad att jag är en individ och inte sammanväxt med någon annan som som tror att den kan kontrollera mig. som anpassar mig till en miniversion av den själv.

Jag har blivit krossad så många gånger och fått ta så jävla mycket skit(en del vilken jag kanske förtjänade) men alltid rest mig upp igen och lärt mig något. En gång var jag så långt nere att jag aldrig trodde att jag skulle återhämta mig, och det har jag inte heller helt gjort. Jag kommer från och med den stunden alltid få lida för andra människor osäkerhet gentemot någon som de ser som hot. Jag hade aldrig medvetet varit någon person som hatat andra för deras framgång, men andra har hatat mig, jantelagat. Jag kommer alltid ifrågasätta mig själv litegrann, alltid vara en aning osäker på min egen förmåga. Men när det väl gäller kommer jag aldrig att tveka. Det jag vill kan jag göra, och jag kan göra det hundra gånger bättre än vad andra tror. 

Människor är programmerade att hata sina medtävlare. Problemet är att livet inte är en tävling, något som många nog förtår när de växer upp. Vissa gör det aldrig, fortsätter alltid att spela. Ser ner på dem som inte är tillräckligt anpassade för att klara av det påhittade spelet, de som kryper på botten. Ser ännu mer ner på de som ignorerar spelet helt. De som vägrar, det är de människorna som enligt topplaget är de mest irriterande. Särskilt irriterande om en av dem som ignorerar kunde ha spelat med i högsta ligan, men tar avstånd från den. Toppspelarna lurar sig själva, snackar mer skit om de som ignorerar, medan De skrattar åt skitsnackarna. Två läger som tror att de andra inte fattar.

Varför ska folk medvetet lägga sig i andras liv? Hata varandra? Vilja provocera? Vad får man ut av det? Varför ska man umgås med människor man egentligen inte har något gemensamt med bara för att de har status? Jag är så glad att jag har hittat människor som är genuina, smarta och roliga. Sen ger jag blanka fan i hur andra ser på dem, bara jag tycker om dem.

Jag vet inte vad jag vill, bara att jag vill ifrån den sorts mentalitet som finns i förorter som Huddinge. Må så vara att jag blir någon liten mobbad biolog på något labb som ingen känner till. Ingen vet vem jag är och ingen bryr sig, bara jag är lycklig med det. JAG kommer aldrig känna mig klar med mitt liv, det tror jag ingen människa någonsin kan och lycka existerar bara korta stunder, men det är de stunderna som är värda att leva för och jag vet att genom att stanna där jag är nu så utesluter jag dem ur mitt liv för alltid.

Folk ska inte vara så jävla snabba att dömma om de inte har dömt sig själva först.