Hidy

Som vi alla vet präglas en students liv av den fattigdom denna tvingas leva i (nåja). För att råda bot på den mörka framtid jag kan tvingas möta känns ett jobb ganska aktuellt. Money talks. Här gäller det inte att vara kräsen tänker jag. Det är väl klart att man tar första bästa jobberbjudande som kommer i ens väg. När jag därför blev kallad på arbetsintervju hos Max hamburgerrestaurang blev jag därför överlycklig, så lycklig som någon nu kan bli av tanken på att stå och skrapa bort flottiga burgare från ett smutsigt tak. 

Idag bar det därför av in till stan där jag skulle på intervju klockan 14. Träffade restaurangchefen Joel som var mycket trevlig. Han berättade lite om sig själv och Max's historia. Mycket information på en gång och svårt att hänga med särskilt eftersom rummet inte hade någon luftkonditionering och jag var tvungen att klämma armarna till sidorna för att inte skrämma Joel med mina cd-skivor under armarna. Med svettdroppar som kittlande rann längs min rygg försökte jag koncentrera mig på kundpolicy och omsättning. Sedan kom frågan som jag fasade: "Ja Malin, vad vet du om oss då?". Var det en viktig, avgörande fråga? Skulle han stryka över mitt namn med en tjock, röd penna framför ögonen på mig om jag svarde fel? "Asså...fnitter fnitter, jag är inte så insatt... ÄN! Jag vet att ni är ett svenskt företag... hehe (panik panik)".  Crap! Lyckades dock rädda upp situationen genom att hitta ett gemensamt intresse, nämligen böcker. Genom ren tur hade jag inköpt en rad böcker innan intervjun och hade bokpåsen synlig. När jag drog upp Snabba cash var det som om en sol sken i rummet. 

Joel: Jaha men det här gick ju bra.
Hidy: ?
J: Ja, jag brukar ju inte göra så här men jag skulle vilja erbjuda dig jobbet här och nu.
H: ?!?!?!?!?
J: Kan du börja med introduktion imorgon?

Och på den vägen är det. Om ni ser en galen blondin springa omkring inne på Max vid Kungsträdgården med en liten svettmustach, you'll know who it is.

Totala vuxenpoäng: 1