Hidy

"I only want sympathy in the form of you crawling into bed with me" - Dance Dance, Fall out boy.

Ett tillägg till det förra inlägget. Jag har tänkt lite mer nu(haha). Det handlar inte bara om att den innehållsrika killen vill ha en enkel tjej. Det handlar även om att jag själv inte kan bli intresserad av killar som vill ha mig(oftast de enklare då). På något elakt vis så är jag programmerad att dissa alla som visar intresse, och jag hatar mig själv för det. Det är en ond jävla cirkel. Precis på samma sätt som jag väljer fel kö på Ica så väljer jag att bli intresserad av killar som är lika intresserade av mig som en elefant är av en humla.

Är det så jävla konstigt då att jag ibland väljer(!) att framställa mig själv som lite halvblåst? Jag tänker att om det nu finns nåt jävla spel så ska väl jag också vara med och spela även om jag inte tycker om reglerna. Helt medvetet beter jag mig på ett vis som jag fördömmer andra för. Men hur smart är egentligen det i längden? Den smarta killen tror att han har fångat en tjej som genom sin dumhet kan hjälpa honom att framstå som rena rama Einstein, men upptäcker att hon snart vill ha diskussioner om politik, miljö och evolution istället för att prata om sina skor. Varför ska jag göra mig till egentligen? Man vill ju inte ha en kille som gillar en bara för att man är dum eller lätt på foten. Man vill ju vara med någon som tycker om en för den man är, smart/rolig/elak/korkad/tråkig/tvåhövdad osv.

Mitt problem är att jag tänker för mycket(vilket jag har bevisat flera gånger om i det här inlägget). Jag överanalyserar. Hackar sönder allt med tankekraft. Förstör för mig själv. Därför kan det ibland vara så ortoligt skönt att låtsas att man inte vet något. Låta någon annan tänka istället.

Så om du vill ha mig, ta mig inte.